Hade inte tänkt åka hem över påsk, men jag kan inte låta bli. Det är konstigt, jag hade ingen hemlängtan när jag flyttade hit. Kommer ihåg att många längtade hem väldigt mycket i början, men jag fann mig snabbt i att bo här och trvides med en gång. Men det kommer lite som ett bakslag nu ett år senare. Jag kommer på mig själv med att längta hem, sakna Sverige. Att bo utanför Sverige har aldrig varit någon främmande tanke (förutom när jag var liten och var övertygad om att jag aldrig någonsin skulle flytta från den lilla byn jag är uppvuxen i). Det är snarare en främmande tanke att ha hemlängtan. Men idag längtar jag hem, jag saknar att prata svenska, jag saknar att ha min familj nära, jag saknar att förstå vad damen på bussen säger när jag erbjuder min sittplats. Jag saknar de där små grejerna, de grejerna jag trodde att jag skulle sakna den första tiden här. Framför allt saknar jag mamma. Låter som om jag vore ett litet barn, men jag tror aldrig man blir för gammal för att sakna mamma. 

 

Missförstå inte detta nu. Jag har en gnutta hemlängtan, men jag trivs här och ju längre tid jag spenderat här desto mer inser jag att det är inte så lång tid egentligen. Det är en fas, jag vet att den kommer gå över. Jag vet att Riga är helt otroligt vackert på våren och då kommer jag att uppskatta underbara Riga igen. Läste igenom vad jag precis skrivit, och det är inte så illa som det låter. 

 

Jag har bokat biljetter hem till sista veckan i Mars. Så nu har jag något att se fram emot.