Då var jag hemma igen. Så trött och slutkörd att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Plötsligt förstår jag frustrationen små barn kan ha ibland när de är övertrötta och bara skriker. Tittade på mitt schema för juni, och vill gråta. Jag har 11 prov samman lagt (utan att ränka med små testerna jag behöver ta igen i micron) på en och en halv månad. Har slut exam i anatomi (allt från alla tre terminer), slut exam i hisologi (från denna och förra terminen) och ingen tid att plugga. 

 

Som jag berättade tidigare idag skulle vi testa våra blodgrupper på fysion. Att jag tyckte att det skulle bli kul fick jag äta upp. Jag har tidigare haft en liten fobi för nålar (har dock inga problem med att sticka andra). Det har dock blivit mycket bättre. Kunde innan inte ta en spruta utan att tårarna rann. Det låter verkligen hur löjligt som helst. Jag har varit så stolt över mig själv att jag kommit över detta, jag tog till exempel blodprov i lördags utan emla plåster och helt utan tårar. Men så kom jag till lektionen, att gick bra, jag stack Kora och gjorde hennes test. Men så blev det min tur och Kora skulle sticka mig, jag vet inte om det var lancetten som var större än jag väntat, eller om det var tanken i sig själv, men jag tappade det, tårarna bara rann. Det var ju bara ett stick i fingret. Jag förstår inte, det går liksom inte att stoppa, det är en så konstig känsla av panik, det är fruktansvärt. Jag fick tillslut samlat mig och Kora fick stuckit mig. Men jag blev förvånad själv hur jag reagerade, trodde verkligen att rädslan hade gått över.